Idag var jag i skolan efter tre dagars sjuk het.

Jag kan ju inte direkt säga att det var kul att komma tillbaka..  :S

Det var samma dagliga rutiner, det var som om jag alrig varit borta, eller rättare sagt, det var som om jag inte hade kommit tillbaka änn. Jag har kunnat gå igenom väggar hela dagen..

Jag och mamma pratade igår om det ens var någon tanke på att fundera ut en annan skola.. jag måste vara ärlig, mest för min egen skull, jag klarar inte av att förtränga vissa saker längre, När mamma nämnde "ny skola" så kände jag mig på en gång enn mer hopp full. även om hon bara hade sagt ett exempel på hur illa det skulle kunna gå om man byter skola igen.

Jag var mesta dels av dagen tillsamman med en tjej från min franska grupp, vi pratade lite om jobbiga föräldrar ^^

Jag vet att jag inte är den enda som känner så här för sin skola.

Vad är det som är problemet? Varför kan inte lärare ta och skärpa till sig och förstå att vi ungdommar/barn också är människor och kan behöva hjälp. (Inte bli skickade till kuratorn så fort man visar känslor ofentligt för första gången :@) Varför blir vissa personer utsatta på ett visst sätt när man inte har gjort nånting fel?

Men mitt i kaoset finns det dom som härdar ut, Jag är inte direkt en sån person, men jag känner en som, trota alla motgångar, har stannat kvar och stått med rak rygg och utstrålat ihärdighet och kaxighet. Jag önskar bara att jag också kunnat vara så självsäker.. :S

Dagens låt är Only one med Yellowcard.

Den här låte förmedlar hur jag känner, både med text och melodi.

Fantastiskt fin låt ^^